Kap Horn

Historien om Kap Horn startar i den lilla holländska staden Hoorn. Under 1500-och 1600-talet

var den en viktig bas för Nederländska Ostindiska Kompaniet, vars arv genomsyrar staden än idag.

Isaac Le Maire, en av grundarna av det mäktiga Holländska Ostindiska Kompaniet hade blivit en av dess argaste konkurrenter.

Holländska Ostindiska Kompaniet hade monopol på handeln med Nederländska Indien via Godahoppsudden eller genom Magellans sund.

I ett försök att kringå detta handelsmonopol finansierade han med Willem Corneliszoon Schouten 1615-17 en världsomsegling för att hitta en ny väg till Stilla havet.

Expeditionen lämnade ön Texel norr om Hoorn den 14 juni 1615 med två fartyg, Eendracht under befäl av Le Maires son och Hoorn under befäl av Schouten. De nådde Patagonien i december 1615 och letade sig ner längs kusten. Strax innan jul inträffade en stor olycka. Skeppet Hoorn gick förlorat. Så här står det i resebeskrivningen:

Den 17 december under högvatten lade vi skeppet Eendracht för rengöring vid stranden på Kungsön, där det blev så torrt att vi kunde gå torrskodda runt det. Den 18 lades också Hoorn på land för att rengöras. Den 19 var vi sysselsatta runt båda skeppen med rengöring och vi brände vass under Hoorn, då elden plötsligt slapp lös i skeppet. Den fick strax fäste och blev så häftig att vi omöjligen kunde släcka den, eftersom skeppet låg femtio fot från vattenbrynet. Därför tvangs vi stå och se det brinna utan att kunna göra något för att rädda det”.

Efter olyckan fortsatte Eendracht ensamt sydvart i god nordlig vind. Den 25 januari 1616 upptäckte man land om babord. Man döpte det till Staatenland (Isla de los Estados, Staten Island). Sundet mellan Eldslandet och det nyupptäckta landet döptes till Le Maires sund. Sedan Eldslandets sydostspets rundats kunde kursen sättas mer västlig och klockan åtta på kvällen den 29 januari upptäcktes en framskjutande udde. Enligt dagboken:

Den 29 januari. Om kvällen siktade vi åter land som låg åt nordväst och nordnordost från oss och det var det land som ligger söder om Magellans sund. Det sträcker sig söderut och är överallt högt och bergigt samt täckt av snö. Det slutar i en spetsig udde som vi döpte till Kap Horn.”

Enligt traditionen skall kapten Schouten stått på däck och ropat Kap Hoorn, Kap Hoorn (efter sin hemstad). Efter att ha passerat Kap Horn seglade Eendracht nordvart igen och den 12 februari ankrade man vid Kap Pillar, udden vid Magellans sunds utlopp i Stilla havet.

Ytterligare några expeditioner till trakterna vid Kap Horn är värda att nämnas Francis Drake seglande här 1578 på skeppet Pelican.

Han trotsade spanjorernas privilegium, seglade genom Magellans sund på bara 17 dagar och återkom så småningom till England med en last, vars värde kanske aldrig överträffats. Ett av Drakes fartyg drevs långt sydvart i en storm före passagen av Magellans sund och här har vi den första riktiga stormskildringen från trakterna av Hornet:

Vinden var rätt emot oss och så stark att det var outhärdligt, och vi pressades tillbaka igen mot kusten av de sydliga öarna från vilka vi utgått med den fasansfulla utsikten att gå under denna natt innan det dagades. Då dagen kom var ljuset borta och vi såg varken land eller sol, så vad som följde var liksom ett mörker under en tid av 56 timmar utan sikt av sol eller stjärnor. Månen såg vi under förmörkelse en kvarts timme eller däromkring. Ungefär vid denna tid blev stormen så ursinnig och våldsam at skeppet Marigold slukades med 28 själar av de förfärliga och obarmhärtiga vågorna, eller rättare sagt havsbergen.”

Flera brittiska expeditioner gjordes 1826–36. Kapten King, Adventure- och Beagle- expeditionernas ledare, sammanfattar sina intryck  ”En trakt där marken är sumpig, kall och oduglig för åkerbruk och vars klimat är alltigenom bedrövligt.”

Den kanske mest kände deltagaren på expeditionerna var Charles Darwin som i dessa trakter och senare vid Galapagosöarna började utveckla sina teser om arternas uppkomst.

Darwin fick för första gången i sitt liv se glaciärer då de nådde Beaglekanalen den 29 januari 1833. Kanalen är förhållandevis smal och vindlande.

1787 skedde den första amerikanska världsomseglingen. Därmed inleddes den amerikanska handeln på Kina. Från Nordamerika exporterades främst skinn. Tillbaka förde skeppet, ull, silke, guld, koppar, ädelstenar, fernissa, porslin mm.

Seglingen gick via Kap Horn. Fler handelstrader runt Kap Horn utvecklades snart.

Alexander Humboldt och den franske botanisten Aime Bonpland sände under sin expedition 1802 hem guanoprover för analys. Guanon var rik på fosfor och nitrat, viktiga ämnen för tillväxten av grödor. Det dröjde dock 30 år innan upptäckten slog igenom, men då blev det en riktig boom! Guanon kallades det nya inkaguldetoch orsakade spekulation, krig och ett enormt lidande. Bolivia förlorade sitt kustland mot Stilla havet.

Utvinningen var arbetskrävande. Dammet orsakade sjukdomar och dödligheten var hög bland arbetarna 35-40% de första 15 åren. Agenter lockade kineser att skriva på 4-åriga avtal, ca 30 000 nådde Chincha Islands 1845-1875. De arbetade upp till 17 tim/dag. Den stelnade guanon hackades loss, säckades, fraktades på vagnar ner till havet och i läktare, ut till de väntande skeppen. Ombord fick inte besättningsmän arbeta mer än 20 min nere i lastrummen. Efter ett arbetspass klättrade sjömän upp i riggen för att ventilera lungorna ordentligt! Lukten bet sig fast t o m i provianten,ett under att de klarade sig!

1841 lämnade det första skeppet med 2000 ton guano för Liverpool. 1860  trodde man att guanon skulle räcka i ytterligare 20 år. Samtidigt hade man upptäckt att öknarna i södra Peru och Bolivia innehöll värdefulla mineraler och nitrater. Mängden uppskattades räcka 1 000 år om den dåvarande utskeppning via Iquique om ca 700 000 ton fortsatte!

Guano, salpeter och koppar – men ingenting har betytt så mycket för sjöfarten runt Kap Horn som guld! Guldrushen i Kalifornien (1848-55) förstärkte efterfrågan. 1849 gjorde 775 fartyg resan runt Kap Horn med 91 000 guldsökare. När maskindrivna fartyg kom, använde ångare Magellans sund för att minska distansen och för att undgå Kap Horn. Trångt, stormigt, men mer skyddat.

Distansen New YorkSan Francisco runt Kap Horn var 22 500 km eller 12 500 NM. När Panamakanalenöppnades 1914, förkortades sträckan med mer än hälften till 9 500 km, ca 5 300 NM.

Åren närmast före första världskriget fanns inte så många lönsamma trader för stora råseglare,

än mindre efter, då krigskonjunkturen var över. Segelfartygstonnaget reducerades kraftigt. Det var guano- och saltpetertraden på Peru och Chile och veteskeppningen på Australien, som kunde sysselsätta de seglande långtradarna och ge lönsamma frakter.

Traden dominerades av tyskar och fransmän. F Laeisz Hamburg Flying P”-linje ägde sammanlagt 90 skepp under åren 1839-1946, varav 40 efter sekelskiftet.
Salpetertraden upphörde i slutet av 1920-talet, när man kunde framställa industriell kvävegödsel. Norsk Hydro startade sin verksamhet 1905.

Vattnen söder om Kap Horn heter Drakes sund och förbinder södra Atlanten med Stilla havet  Det var under  segelfartygens tid en problematisk  men nödvändig etapp på många trader. För segelfartyg var det fördelaktigt att följa västvindarna på sydliga breddgrader mellan Australien och Europa och därmed runda Kap Horn på väg mot Europa. På dessa breddgrader hindras inte vindarna och av dem skapad sjögång, av några kontinenter. ”The Roring forties”, ”The Furious Fifties” och ”The  Screaming Sixties”  är begrepp som syftar på de allt starkare vindarna söder om 40°, 50° respektive 60° sydlig latitud. Kap Horn ligger på 55 grader, 59 minuter syd. Vindarna pressas ihop av Anderna och Antarktiska halvön och lågtryck från Antarktis sätter fart på de västliga vindarna. Havet är grundare här och starka strömmar kan göra sjögången extra svår. Dessutom förekommer det isberg här.

Hagards väg 1
439 31 Onsala

Om föreningen