Kronometern revolutionerade sjönavigeringen genom att kunna fastställa longituden noggrant. Varje felsekund på uret betyder ett felläge ost-väst på ¼ sjömil. Död räkning gällde tidigare genom att multiplicera fart och tid. Engelsmannen John Harrison tillverkade 1761 ett ur som på en resa från Portsmouth till Jamaica, Västindien, och tillbaka drog sig knappt 2 minuter och gav en felmarginal på 18 sjömil.
Till uret krävs ett tabellverk med tid utgående från Greenwich för olika latituder.
Det engelska parlamentet utfäste 1714 ett pris på 20 000 pund sterling till den som lyckades lösa longitudproblemet, det vill säga hur man skulle kunna ange longituden på en halv grad eller 30 engelska sjömil när under en sjöresa.
Från 1400-talet och en god bit in på 1700-talet hade man bara kunnat få fram latitudens position genom de olika vinkelinstrumenten. 1735 hade John Harrison dock sin första kronometer färdig för prov till sjöss.
Förutsättningen var att man lyckades konstruera en tillräckligt korrekt klocka för nautiskt bruk. Först därefter skulle en lätthanterlig metod för uppmätning av longituden kunna utvecklas. 1764 fick Harrison till slut sin fjärde kronometer godkänd. Förenklat är longituden en tidsjämförelse mellan tiden i Greenwich och lokal tid ombord.
I Sverige gjorde urmakarna Victor Söderberg och Victor Kullberg sina namn kända genom sina fina skeppskronometrar. Söderberg var den första svensken att tillverka skeppskronometrar, medan Kullberg gick i lära hos honom och sedermera förbättrade Harrisons konstruktion.